Har haft så mycket tankar som farit genom huvudet på mig dessa dagarna, igår va det nog droppen för min del. Aldrig någon som frågar mig hur jag mår, känns precis som att det kan kvitta, att folk tar mig för givet? Jag började gråta som en liten skolflicka och önskade bara just då att jag kunde gå iväg och krama någon..FÖRUTOM min kille. Då det va honom jag va besviken på. Nu kan jag bara hoppas att det löser sig, och att jag kommer på bättringsvägen.

Barnmorskan sa att det skulle finnas en sådan grupp, en grupp som man kunde besöka, där hade jag tänkt gå och prata lite..för som mamma är man väldigt ensam. Iaf, denna gruppen ska finnas i Trelleborg, och den ska jag leta upp nu..ska ringa hon på bvc.

Någon som har något tips på hur man kan få tillbaka sin aptit? Jag har ingen, nada, noll, zero...